ISAK, The Swedish Confederation for Professional Employees

The interview was held by Bertil Högberg on 25 September 2005.

Johansson was elected to the The Swedish Association of Health Professionals (Vårdförbundet - swe) in mid 1980's. She had previously been invloved in the Palestine issue and worked with FNL groups. At ISAK, she worked with compiling education material to be used in information campaigns in Sweden and she worked with unions in South Africa and Namibia. One of the major campaigns Johansson was involved in was the Shell boycott. Johansson is currently working at the Swedish Confederation for Professional Employees wich was also a partner in the solidarity movement.
(The Interview is in Swedish.)

Bertil Högberg: Det är 26 september idag, och jag sitter på TCO med Helena Johansson. Du kan väl först förklara vad du gör här på TCO, och hur du hamnade här.

Helena Johansson: Jag är chef för avdelningen för strategisk samordning. TCO är en central organisation för 18 olika fackliga organisationer på tjänstemannasidan. Det är till exempelt polisförbundet, det är vårdförbundet, lärarförbundet, SKTF, och ST dom statligt och kommunalt anställda. Jag är chef för en avdelning som heter strategisk samordning, och det innebär att jag är ansvarig för det samlade internationella arbetet för den fackliga utbildning som TCO har, och sen ligger den juridiska enheten hos mig också. Jag hamnade här efter att ha arbetat som förtroendevald länge inom vårdförbundet. Den sista tiden var jag vice ordförande i vårdförbundet, var arvoderad, och jobbade fackligt på heltid. Sen hamnade jag här och det är jag väldigt nöjd med.

Bertil Högberg: Hur kom du att bli engagerad i kampen för södra Afrikas befrielse?

Helena Johansson: Jag blev inblandad i det genom mitt förtroendeuppdrag i vårdförbundet faktiskt. Jag hade arbetat med andra typer av internationellt solidaritetsutbyte men hade inte jobbat någonting med södra Afrika. Men sen fick vårdförbundet en förfrågan om vi ville ställa upp med en person till styrelsen för ISAK. Vårdförbundet var ju med i organisationen, och då frågade dom mig. Jag sa att det gör jag gärna, för jag hade ju följt det på avstånd och tyckte att det var viktigt. Men jag hade ju inte jättestor koll på exakt vad ISAK gjorde och hur läget var och så.

Bertil Högberg: Vilket solidaritetsarbete var det du hade varit involverad i tidigare?

Helena Johansson: Jag jobbade länge med FNL grupper, också hade jag jobbat med Palestina frågan. Så det fanns ju likheter, även om jag aldrig hade hållit på med Afrika.

Bertil Högberg: När var det här?

Helena Johansson: Det var i mitten på 80-talet någon gång.

Bertil Högberg: Vad hade vårdförbundets medlemskap i ISAK betytt innan dess?

Helena Johansson: Vi hade inte gjort så mycket, utan det var mer att det fanns en allmän inställning, hos ledningen och även i förbundet, att det är klart att det är viktigt att stöda ett arbete mot apartheid. I vårdförbundet med yrkesgrupperna sjuksköterskor och barnmorskor, har det alltid funnits medlemmar som har varit ute och jobbat och som har kommit hem med sina egna erfarenheter och tagit med dom även in i det fackliga arbetet. Så därför låg inte frågan så lång borta. Men vi gjorde inte så mycket, vi bara tyckte saker. Det är ju inte bara i och för sig men, sen när jag kom med i styrelsen då kom jag frågan närmare på något sätt, genom förbundet och i och med att jag också satt i förbundsstyrelsen.

Bertil Högberg: Vad fick det för konsekvenser för förbundets arbete?

Helena Johansson: Jag tror att den konsekvensen det fick för förbundet var att jag tog upp det vid olika tillfällen, på facklig utbildning, på fackliga kurser, på möten, det blev ju en del min av min vardag och därför var det ju naturligt att ta exempel därifrån. Att rikta uppmärksamhet på det som hände och se till att förbundet fanns med mer aktivt, när det passade eller när det fanns möjlighet, och behövdes göras något. Det var ju inte självklart bland alla fackliga organisationer att driva in på det sättet.

Bertil Högberg: Nej ni var inte speciellt många fackliga organisationer som fanns med i ISAK, vilka andra var där. Kommer du ihåg det?

Helena Johansson: Det kommer jag faktiskt inte ihåg.

Bertil Högberg: Statstjänstemännen var där va?

Helena Johansson: ST var säkert med.

Bertil Högberg: Och också mitt förbund, folkhögskolelärarna var med, det vet jag.

Helena Johansson: Det är möjligt att det var några mer, men jag tror att det kanske var några fler på TCO sidan än på LO sidan.

Bertil Högberg: Ja, jag tror att det bara var något enstaka på LO sidan om det var grafikerna eller något sånt.

Helena Johansson: Sen är det ju klart att det fanns ett bredare stöd för arbetet mot apartheid inom fackföreningsrörelsen. Det har ju blivit en slags tradition i fackliga organisationer att man inte kliver in som medlemmar i organisationer, där man inte har särskilt mycket utrymme att påverka själv, om det inte är något alldeles speciellt. Men vi tyckte ju att det var något så pass viktigt att här man måste vara med.

Bertil Högberg: Det gjordes väl ett annat fackligt arbete för södra Afrika i andra former också?

Helena Johansson: Det har ju funnits fackliga kontakter och ett fackligt utvecklingsarbete, i första hand ett samarbete med COSATU under väldigt lång tid. Så det var ju inte så att man inte gjorde någonting men, på det här sättet att vi var inne i antiapartheidrörelsen det var liksom en ytterligare del.

Bertil Högberg: Vet du om lokala fackklubbar engagerade sig i lokalt i solidaritetsarbete någonstans?

Helena Johansson: Det tror jag att det var en hel del som gjorde både på TCO och på LO sidan, men om jag tänker på vårdförbundet så har det alltid varit så att i en del lokalavdelningar så har det funnits ett stort intresse för internationellt hjälparbete och då har det funnits några som har jobbat med någon fråga och då har det gjort att andra har blivit intresserade och så har det blivit en kultur som har fastställt att i den här avdelningen så jobbar vi med dom frågorna, men att andra avdelningar antagligen aldrig skulle komma på idén. Men i vårdförbundet, till exempel dom i Västmanland, har ofta hållit på med olika saker, i Stockholm lika så.

Bertil Högberg: Var du med ända till ISAK las ner eller?

Helena Johansson: Ja, i stort sett. För jag kommer väldigt tydligt ihåg det där årsmötet när vi skulle lägga ner, då var jag mötesordförande, för vi hade någon slags kontrapropositionsvotering. Nu kan jag inte komma ihåg precis vilket årtal, det glider liksom ihop, men jag tror att jag var vice ordförande då när Bosse Forsberg var ordförande och då jobbade vi rätt så mycket.

Bertil Högberg: Men även sen när Margareta var ordförande?

Helena Johansson: Just det, då var jag också kvar.

Bertil Högberg: Som vice ordförande ja.

Helena Johansson: Ja.

Bertil Högberg: Du var kvar de sista två åren som hon jobbade.

Helena Johansson: Ja, men jag höll också på med vårdförbundets bidrag. Och förhoppningsvis gjorde det väl någon nytta.

Bertil Högberg: Men du var alltså en ganska lång tidsperiod, det vart nästan 10 år då, som du satt med och du måste, tillsammans med Magnus Walan, varit en av de som stod för kontinuiteten

Helena Johansson: Ja, och Magnus försökte ju reda ut det här med alla fackföreningar i Sydafrika. Det var miljoner förkortningar. Jag tänkte att det här kommer jag aldrig att komma i ihåg. Men så bestämde jag mig för att det faktiskt inte spelade någon roll. Det viktigaste var ju att man kunde vilka som i princip hade rätt och vilka som hade fel, och vad det gick ut på. Jag lärde mig jättemycket om södra Afrika överhuvudtaget.

Bertil Högberg: Var det någon speciell samordning kring de fackliga frågorna inom ISAK?

Helena Johansson: Nej, det tror jag inte att det var.

Bertil Högberg: Magnus, som du nämnde, han hade ju väldigt stor kontaktyta mot fackföreningsrörelsen i Sydafrika.

Helena Johansson: Här hemma också, min minnesbild är att han hade någon uppgift i att hålla ihop arbetet mellan alla fackföreningar. Om jag skulle se tillbaka nu med det jag kan om den fackliga världen, så kan jag ju se att man kunde ha gjort mycket mer och fått en bättre utdelning på arbetsinsatsen, dvs om vi hade burit oss åt på ett annat sätt. Men så kan vi ju inte resonera, man kan ju inte jämföra det.

Bertil Högberg: Nej precis. Afrikagrupperna hade ju en facklig arbetsgrupp hade ni någon kontakt med den?

Helena Johansson: Nej, inte som jag kan komma ihåg. Magnus hade säkert det.

Bertil Högberg: Eftersom du har ett ganska långt tidsperspektiv, från mitten av 80-talet tills uppgiften var avslutad, hur skulle du beskriva att ISAK förändrades under den här 10 års perioden?

Helena Johansson: Jag tror att vi blev bättre på att åstadkomma resultat.

Bertil Högberg: I vilken mening då?

Helena Johansson: ISAK:s uppgift då var ju att vara en spjutspets i arbetet, vi låg ju längst fram hela tiden, vilket gjorde att det skapade ju också motstånd och irritation från andra organisationer som säkert tyckte att dom också gjorde bra saker. Det vi tyckte var att dom väl inte var tillräckligt tydliga på sanktionsfrågan till exempel. För det var ett otroligt hängivet arbete som massor med folk lade ner. Men ibland så tror jag att hängivenheten tog överhand, vartefter blev man bättre på att tänka utifrån dom som vi skulle prata med. Var man kunde möta dom någonstans, och få dom att göra någonting som drog åt rätt håll. Det var väl mer pragmatism, och mindre ridande på principerna. Det krävs på något sätt trygghet både i organisationen och bland personerna för att kunna vara lite fiffig också. Men känner man sig osäker då vågar man ju inte göra några avsteg från den enda rätta vägen för att det kan bli fel. Och när då tryggheten i organisationen växte vartefter så tror jag att det skapade möjligheter om sådant som man inte trodde att man fick eller inte vågade, ja det kan ju finnas massor med skäl. Man blev smidigare och fick med sig folk i större utsträckning, tror jag.

Bertil Högberg: Du blev vice ordförande ganska snart. Vad innebar det? Vad var din roll som vice ordförande?

Helena Johansson: Dels var det ju en hel del jobb gentemot kansliet och ansökningarna till Sida. Så det innebar att jag jobbade mer med det än jag hade gjort annars tror jag. Och när man kliver in i en organisation på det sättet, så kräver ju det mer arbete men å andra sidan så lärde jag mig väldigt mycket.

Bertil Högberg: Betydde det också att du representerade organisationen utåt?

Helena Johansson: En del gjorde jag det. Jag var på en del möten med Shell. Jag kommer ihåg att jag var på någon debatt i TV om sanktionerna med Åke Magnusson från Svenskt Näringsliv, och sen så fick jag ju åka till Namibia på självständighetsfirandet.

Bertil Högberg: Ja, just det. Där var vi tillsammans ja.

Helena Johansson: Ja, det var en stor upplevelse det var det verkligen. Så det var en del sådana uppdrag.

Bertil Högberg: Var du någonting nere i Sydafrika också?

Helena Johansson: LO och TCO gjorde en resa till Sydafrika någon gång i den vevan där jag åkte med för Vårdförbundet, och sen hade ju ISAK en delegations resa ner som jag höll i tillsammans med Lotta. Vi åkte väl på eget bevåg till en urangruva i Namibia. Vi sa att svensk apartheidrörelse blev mycket oroade över effekterna av uranbrytningen. Så vi fick åka dit och titta och då skickade dom ett eget flygplan. Dom tog ut oss även ut på krogen.

Bertil Högberg: Fick ni träffa facket också?

Helena Johansson: Ja det fick vi. Jag tror att på en del av dom här mötena så var det bra att det också fanns någon person som hade en position i någon fackförening som var där. Då kunde man inte bara avfärda det med att ”det var sådana här solidaritets aktivister”.

Bertil Högberg: Vad var de viktigaste sakerna som ISAK gjorde under dom här åren, och vilka aktiviteter kommer du ihåg?

Helena Johansson: Vi plockade fram väldigt mycket bra utbildningsmaterial som fick stor spridning och som användes av andra.

Bertil Högberg: Som till exempel?

Helena Johansson: Som dom här böckerna och bladen om Apartheid och Sydafrika, dom använde vi på fackliga möten, vid utredningar och sådant. De spreds ju ganska bra. Men om man tänker på vad som hände i arbetet så var det Folkriksdagen mot Apartheid som ju var ett snilledrag. Den var väldigt bra. Det var ju precis i början när jag kommit med.

Bertil Högberg: Februari 1986.

Helena Johansson: Det var klokt att liksom försöka få med hela samhället. Det var det som gjorde att organisationen fick så mycket gjort. Det var svårt för sanktionsmotståndarna att skapa bilden att det var några som man bara kunde strunta i.

Bertil Högberg: Var fanns det största motståndet?

Helena Johansson: Jag vet inte. Och det västa är att jag inte har något minne av att vi diskuterade det på det sättet heller. Vilket man naturligtvis borde ha gjort, eller så gjorde vi det fast jag har glömt det.

Bertil Högberg: Men andra aktiviteter som du kommer ihåg under den här tiden. Du nämnde Shellbojkotten.

Helena Johansson: Ja, den tycker jag också var väldigt bra för den riktade uppmärksamhet på frågan. Det var en arbetskamrat till mig på vårdförbundet, hennes barn, hon hade ganska små barn då, visste att man inte fick tanka och äta på Shell mackar. Det tog jättelång tid innan dom kunde förlita sig på att man kunde åka till de bensinmackarna. Jag tycker att vi jobbade väldigt bra med det. Det var klokt tänkt, ett bra sätt att rikta uppmärksamhet på frågan.

Bertil Högberg: Är det några andra kampanjer du kommer ihåg?

Helena Johansson: Nej, det är det nog egentligen inte. Fast vi måste ju ha gjort en massa andra grejer, men det har förbleknat.

Bertil Högberg: Vad är dina andra minnen, du behöver inte utgå ifrån kampanjer, som står fram från ISAK tiden?

Helena Johansson: Det var fantastiskt att få jobba ihop med de här personerna som kunde jättemycket om södra Afrika, apartheid och utvecklingen i Sydafrika. Det var väldigt spännande och öppna diskussioner. Det var ju inte alltid helt lätt för det var ju ett väldigt brett spektrum av organisationer. Ibland undrade man ju verkligen hur det skulle gå. Jag tyckte att jag lärde mig mycket som jag har haft nytta av sen i arbetet. Inte minst i diskussionen kring sanktioner, hur väsentligt det var i just sanktionsfrågan att den drevs inifrån.

Bertil Högberg: Hur då menar du?

Helena Johansson: Att det fanns en uppbackning kring frågan på gräsrotsnivå drev på regeringen. Det var ju inte så lätta diskussioner i samband med att dom anarkistiska grupperna attackerade bensinmackarna.

Bertil Högberg: Det var ju svårt att hantera det även inom ISAK, man försvarade sig väl utåt, men?

Helena Johansson: Ja, det var ju jättemycket diskussion om hur man skulle hantera dom grupperingarna som stod utan för ISAK men drev kampanjen på sitt sätt. Det var diskussioner om vilket ansvar vi hade för det och vad vi skulle göra åt det.

Bertil Högberg: Fick det inte konsekvensen att några organisationer lämnade ISAK?

Helena Johansson: Ja, det kanske dom gjorde.

Bertil Högberg: Du sa ju att organisationen var väldigt bred, var det andra sådana här spänningar som var tydliga?

Helena Johansson: I samband med att diskussionen om Winnie Mandela kom upp, så blev det en hel del diskussioner.

Bertil Högberg: Det var lite senare på 90-talet det.

Helena Johansson: Jag tror att det var väldigt värdefullt för organisationen att fundera på vem det var vi stödde och varför, var det sak eller person. Det var svårt att hantera att en person som gjort väldigt mycket bra saker plötsligt gör något dåligt. Men det finns ju också en väldig lärdom i det där. Bara för att man har rätt så innebär ju inte det att man är ofelbar.

Bertil Högberg: Hur många medlemsorganisationer var ni? Närmare 80 va?

Helena Johansson: Ja kanske så många.

Bertil Högberg: När jag var ordförande på 80-talet var vi runt hälften. Vilka organisationer gjorde de större insatserna?

Helena Johansson: Dels var det naturligtvis Afrikagrupperna, som vi jobbade oerhört nära. Det var ett problem ibland att vi blandades samman samt att vi ibland drev lite olika linjer. ISAK var också beroende av den sakkunskap som fanns inom Afrikagrupperna. Sedan blev jag imponerad över alla från kyrkorna som gjorde ett jättejobb.

Bertil Högberg: Dom var viktiga i organisationen.

Helena Johansson: Dom var viktiga i organisationen och dom var viktiga i arbetet. Det var viktigt därför att det var också en legitimering att massa folk som inte var ”sådana där solidaritets figurer”, och inte var aktiva annars, klev in, vilket ju egentligen inte är konstigt eftersom grundfrågan är så enkel.

Bertil Högberg: Hade ni mycket direktkontakter med folk från Sydafrika och Namibia förutom ANC och SWAPO?

Helena Johansson: Min minnesbild är att vi hade rätt så mycket kontakt med fackföreningarna och vi hade också ganska mycket kontakt med en del av kyrkorna.

Bertil Högberg: Var det mycket besök och sådant.

Helena Johansson: Nej, det var nog bara några enstaka.

Bertil Högberg: Det är inga speciella besök som du kommer ihåg därifrån?

Helena Johansson: Vi hade ju en facklig turné. Där var jag inblandad i att arrangera några arbetsplatsbesök. Sådana där projekt var det jag jobbade med och de var viktiga. Det innebar ju att det var en massa människor som fick en personlig relation till hela frågan.

Bertil Högberg: Var det några relationer som du fick som du hade möjlighet att följa upp sen när du kom tillbaka?

Helena Johansson: Ja och så fick jag vara med när sjuksköterskeföreningen hade en demonstration, och det var ju verkligen en upplevelse för livet. Då skrek dom ”Leve kommunist partiet”!, ”Leve sjuksköterskeföreningen!”.

Bertil Högberg: Vart var det, i Johannesburg?

Helena Johansson: Det var i Johannesburg. Jag fick träffa en vit sjuksköterskeförening som sa, ”Nej men vi har ju inget emot dom svarta”. De här kontakterna gjorde att frågan blev en verklighet för massa folk i vårt förbund, för att vi hade ju massa möten. Och jag tog alla chanser jag fick att hitta något bananskal att halka in på det ämnesområdet. Även om inte det var det ursprungliga syftet med samlingen. Det är klart att på det sättet, i och med att jag fick vara med, gjorde att medvetenheten hos oss blev mycket större, än vad det hade blivit annars när det bara hade handlat om en princip. Nu handlade det om folk som jag träffat och som jag kände. Det betyder ju mycket när man får ett ansikte. Till någon kongress som vårdförbundet hade i den vevan, bjöd vi in en sjuksköterska från Sydafrika. Då hade det hänt något precis i den vevan. Det var någon ganska nära henne som hade blivit dödad. Jag kommer inte ihåg om det var någon i hennes fackförening, eller om det var hennes släkting eller hur det var. Men hon kom i alla fall och det blev en väldigt stark upplevelse, med den här ganska hårt tagna kvinnan, när hon berättade vad som hade hänt. Då satt det trehundra personer tysta som möss. Sånt glömmer inte folk. Då tänker man på att ibland när man pratar utifrån de stora strategierna, så handlar det ju ändå egentligen om att nå en massa enskilda personer. Det är dom som ska utgöra den här massan. Hade man börjat tänka på det lite tidigare då hade man kanske kommit på mycket mer.

Bertil Högberg: ANC och SWAPO var ju med direkt här i.o.m. sina kontor här i Stockholm. Kommer du ihåg någonting ifrån diskussioner om ni hade olika synsätt på saker och ting? ISAK och ANC respektive SWAPO att det var någon fråga som ni diskuterade?

Helena Johansson: Jag kommer ihåg det i samband med diskussionen om Winnie Mandela. Men det måste ha funnits där massa andra gånger också, fast jag tror att rätt mycket av dom diskussionerna var väl dom som i första hand var på kansliet. När dom inte kunde lösa det så kom det till styrelsen. Men det är inget som jag kommer ihåg på det sättet. Antagligen är det så att det som hände i början, uppfattade jag nog inte. Antagligen för att man måste liksom in i frågan innan man hör vad folk egentligen säger.

Bertil Högberg: Var det några andra problem i arbetet som du minns?

Helena Johansson: Dom mesta problemen har jag ju nämnt men, men det som var ett reellt problem, det var ju att vi hela tiden var tvungna att finansiera allt genom att söka pengar till projekt. Jag tycker att vi skötte det bra, och dom som jobbade på kansliet var väldigt duktiga på att få ihop den här verksamheten i projekttermer. Det var ju ett ständigt plockande för dom som jobbade på kansliet och det var en väldigt osäker tillvaro för dom. Mycket byggde ju egentligen på att dom som jobbade var oerhört engagerade i arbetet, annars hade det ju aldrig gått. Dom jobbade mycket, mycket mer än vad dom borde ha gjort, fick mycket minde pengar än dom borde ha fått. Det var ju så att dom ville. Samtidigt höll det ju ändå på rätt så länge och man kan ju liksom inte köra rovdrift på folk hur som helst, bara för att dom hänger sig åt något dom tycker är viktigt. Ibland var det nog på gränsen tror jag. Men att finansiera den typen av verksamhet, när man håller på väldigt länge och som är väldigt bred, och när man ständigt måste söka pengarna som om det var tillfälliga projekt, det var ju ett problem.

Bertil Högberg: Då när du kom in i bilden hade ni möjlighet att få pengar from Humanberedningen på SIDA, eller?

Helena Johansson: Det ändrades någonstans där efter ett tag.

Bertil Högberg: För att från början var det ju bara informationsmedel, och dom var ju väldigt begränsade.

Helena Johansson: Ja, just det, jo det var dom. Vi sökte på något slags rampengar, som vi byggde upp med massa olika delprojekt.

Bertil Högberg: Det var ju en del av ISAK:s princip det här att man inte skulle stödja turism. Därför hade man inte egentligen jobbat heller med att organisera kontaktresor. Det var individuella medlemmar som åkte. Det var en del som reste för att skriva och så vidare. Men det blev inte så att man skickade ner större grupper förrän 1991-92.

Helena Johansson: Ja, just det.

Bertil Högberg: Men påverkade det på något sätt sen, att man fick en bredare kontaktyta eller vad spelade det för roll?

Helena Johansson: Jag tror att det spelade stor roll för de personerna som åkte.

Bertil Högberg: Men du kände inte att det fick någon direkt återverkan på organisationen sen.

Helena Johansson: Nej.

Bertil Högberg: När saker och ting började ändras då i början på nittiotalet, och frågan var vad ISAK skulle göra sen: ”vad gör vi efter fria val?”. Vad minns du utav det? Den förändring utav strategi som det innebar.

Helena Johansson: Alltså, det var ju en väldigt komplicerad diskussion, det var inte så lätt att veta vad som var rätt; om det var rätt att lägga ner därför att vi hade faktiskt gjort det vi skulle. Samtidigt så kunde man ju se att det fanns behov av att upprätthålla kontakten och frågan var hur det skulle lösas. Det var väldig väldigt rörigt, det är min första minnesbild kring det här. Vilka organisationer som ville vara med, en massa organisationer sa att dom ville vara med, fast egentligen så ville dom inte.

Bertil Högberg: Du menar i någon slags fortsättning.

Helena Johansson: Vi var många som jobbat där jätte länge. Det är inte så lätt att lägga ner en organisation, därför att man har nästan sin identitet där också. Så det var ett rörigt skede, men sen så gick det väl ganska bra har jag för mig.

Bertil Högberg: Men ni skapade nätverk Södra Afrika som någon slags fortsättning. ISAK jobbade ju egentligen med både Sydafrika och Namibia men där hade Namibia alltid en tendens att hamna vid sidan om. Hur upplever du Namibiafrågan hanterades under den här tiden i ISAK?

Helena Johansson: Namibia var aldrig det som var viktigast. Om jag försöker komma ihåg och tänka hur jag tänkte; jag kunde väldigt lite om Afrika men man försökte lära sig. Sydafrika blev tydligt det man lärde sig om och tog ställning till. Namibia var hela tiden det som var vid sidan om.

Bertil Högberg: Vad hände med ISAK:s kontakter med Namibia efter självständigheten?

Helena Johansson: Jag tror inte att vi hade så mycket kontakter. Vi kom att ha en del diskussioner om hur man hanterade den gamla statsförvaltningen där man garanterade folk jobb och så. Men, jag har inget minne av att vi någonsin använde mycket tid att diskutera Namibia så när det kom upp att vi skulle åka dit då tänkte jag: ”Varför ska jag få åka dit? Jag har ju inte gjort någonting”. Men det var ingen annan som kunde. Det är ju ändå fantastiskt att få vara med vid självständighetsfirandet. Jag tyckte ändå att jag var udda på något sätt. Men eftersom jag kommer ihåg att jag tyckte det så kan vi inte ha pratat så särskilt mycket om det, för då skulle jag inte ha tänkt så.

Bertil Högberg: Såg du sen efteråt om det fanns några kvardröjande effekter inom vårdförbundet, på det här att ni faktiskt varit med i ISAK och jobbat med de här frågorna.

Helena Johansson: Jag tror att det som hängde kvar länge, och som fortfarande finns där, det är att man har varit otroligt mycket tydligare i vissa frågor. Det har funnits ett intresse och en tydlighet i det som har handlat om allas lika värde, rasism, etnicitet, diskriminering och sånt. Det finns kvar som ett arv i organisationen att det här är en viktig fråga för oss. Folk har pratat om att vi har varit med och jobbat mot apartheid och därför kan vi inte acceptera att vi behandlar folk på olika sätt. Det finns kvar som en viktig del i organisationens själ. Det beror väl också på att det landade i något när vi gjorde det. Det fanns liksom en grogrund för att det landade. Det finns ju alltid folk som tycker: ”men ska facket verklighen hålla på med det där”. Men samtidigt så tror jag att det är just det där med att behandla folk olika bara för att dom har en annan hudfärg. Det såg man som orättvist, det upprörde människor i grunden. Därför finns det en stolthet i organisationen och i organisations minne över att vi var med. Att vi här hemma ändå kunde göra något litet för att hjälpa till. Så det är inte borta, det tycker jag inte.

Bertil Högberg: Är det något du märker av på den här nivån, TCO nivån, också, att det finns den här traditionen, åtminstone i några förbund?

Helena Johansson: Ja, det finns nog. Sen finns det också ett minne av att vårdförbundet faktiskt var med, för när det kommer upp diskussioner där i krokarna så säger folk: ”Nämen, var inte ni med där?”

Bertil Högberg: Jaha, är det något mer som har poppat upp i minnet nu när vi suttit och pratat?

Helena Johansson: Det var ju väldigt roligt, och det var väl tur det, för annars så hade man väl inte haft ork att hålla på så länge. Det måste inte vara roligt, men man måste få någonting tillbaka själv också.

Bertil Högberg: Och vad tyckte du att du fick tillbaka?

Helena Johansson: Jag lärde mig jättemycket. Jag träffade folk från delar av organisations Sverige som jag inte haft någonting att göra med tidigare, vilket var lärorikt både i sak och på något slags personligt plan tycker jag. Det är min minnesbild, även om man jämför med en del andra organisationer att dom motsättningar som var och dom olika uppfattningar, att det var aldrig på det där oförsonliga sättet. Det var nog egentligen bara en gång då vi höll på att dividera om dom här som eldade upp bensinmackarna. Då bröt det loss fullständigt. Men annars har jag inget minne av att det var på det sättet, det var nog mer att man diskuterade i vanlig konversation. Jag tyckte att jag fick mycket. Det finns många länder där det händer en massa viktiga saker, men Sydafrika och Namibia har liksom fått en egen plats, som det blir om man hållit på med en sak. Och sen har man ju folk som man har jobbat ihop med, Magnus träffar jag ju fortfarande med jämna mellanrum.

Bertil Högberg: Tack så mycket.